Jag hade stöd i dig min älskade Vårt ansvar var gemensamt Men även när du lämnar mig så lever jag och har en uppgift Världen finns och människorna Ensam har jag större ansvar och måste bära det * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * Säg inte att ingenting blir kvar av den vackraste fjäril livet gav. Säg inte att vingarnas färg bleknar bort och försvinner i vinden som stoft. Om fjärilens kropp måste gömmas i grav, är ändå den svindlande flykten kvar. * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * Så liten plats en människa tar på jorden. Mindre än ett träd i skogen. Så stort tomrum hon lämnar efter sig. En hel värld kan inte fylla det. Så litet en människas hjärta är. Inte större än en fågel. Rymmer ändå hela världen och tomma rymder större än hela världen ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång. * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * Sorg är kärlek som har blivit hemlös. * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * När en blomma bryts av i sin vackraste blom då blir marken så trist och så fruktansvärt tom. Men kanske ändå att det någonstans finns en äng eller undangömd skreva dit blommor som brutits för tidigt får komma och fortsätta växa och dofta och leva. Inte kan väl den blomman förvandlats till stoft som av himlen har fått både färger och doft? Men kanske ändå att det någonstans finns en kärlek som allt kan förklara: att Den som har gjort den blomman en gång nu vill ha den tillbaka för Han kan inte mer vara utan den bara. * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * Vad det är dumt att tro, att man kan glömma, och dumt att tro, att tiden läker såren. Den stora sorgen - den är intet sår. Den är ett frö, som föll i hjärtats gömma och gror och växer till ett träd med åren och bär en bitter blomning varje vår. * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * Det är de vackraste barnen som dör, de som ingen ondska berört, de som är mjukare än andra, kärleksfullare, Det är de vackraste barnen som dör. Läggs i jord istället för armar och ljuset från just deras ögon slocknar. Det är de vackraste barnen som dör. Medan hjärtan gråter, förbittrade, stela, livsberövade, oförtjänta kom de, välsignade gick de. Det är de vackraste barnen som dör. * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * Do not stand at my grave and weep, I am not there, I do not sleep I am a thousand winds that blow, I am the softly falling snow, I am birds in circling flight. I am the starshine of the night. I am in the flowers that bloom, I am in a quiet room. I am in the birds that sing, I am in each lovely thing. Do not stand at my grave and cry, I am not there — I did not die. * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * Stå ej och gråt över min grav, Jag sover ej där, jag gav mig av. Jag är tusen vindar över sjön. Jag är silverglittret över snön. Jag är stilla porlande vatten. Jag är blinkande stjärnor om natten. Stå ej och sörj vid min grav, Jag sover ej där, jag gav mig av. * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * Döden betyder ingenting Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum Jag är jag och du är du Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn Tala till mig, på samma sätt som du alltid brukade Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade Skratta åt vardagens små ting Var med mig, lev med mig Tänk på mig, bed för mig Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag Livet betyder detsamma Livet går vidare, därför att det måste gå vidare Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap Varför skulle du sluta tänka på mig, för att du inte längre kan se mig Jag väntar på dig, för en kort stund alldeles i närheten * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * I lost my child today People came to weep and cry, as I just sat and stared, dry eyed. They struggled to find words to say, to try and make the pain go away. I walked the floor in disbelief, I lost my child today. I lost my child last month. Most of the people went away, some still call and some still stay. I wait to wake up from this dream. This can’t be real. I want to scream. Yet everything is locked inside. God, help me, I want to die. I lost my child last month. I lost my child last year. Now people who had come, have gone. I sit and struggle all day long. To bear the pain so deep inside, and now my friends just question, Why? Why does this mother not move on? Just sits and sings the same old song. Good heavens, it has been so long. I lost my child last year. Time has not moved on for me. The numbness it has disappeared. My eyes have now cried many tears. I see the look upon your face, “She must move on and leave this place.” Yet I am trapped right here in time. The song the same, as is the rhyme I lost my child……Today